Tankar från en själlös stad…

•27 december 2009 • Kommentera

På den Sardinska västkusten ligger den gamla och bitvis mycket vackra staden Alghero. Inte så långt norröver, i princip bara den korta kuststräckan förbi alla pompösa hotellkomplex, finner man en sömnig liten utpost som i en bisats i Berlitz reseguide om Sardinien sammanfattas enligt följande: ”De finaste stränderna, Le Bombarde och Lazzaretto, ligger bortom den själlösa staden Fertilia, som skapades av fascisterna 1938 som en del av det stora landvinningsprojektet.” (Min kursivering.) I denna förment andefattiga avkrok, med sin lika korta som mörka historia, tillbringade jag halvannan vecka den gångna sommaren. Obarmhärtig sol och fyrtio graders värme i skuggan om dagarna förbyttes när mörkret föll till ljummen kvällsbris med månen hängande likt en nyputsad silversköld över den spegelblanka havsytan. Iförd enbart tunna shorts och i sällskap med en bit Pecorino och en flaska Monica di Sardegna satt jag i tystnad på min balkong. Mina nakna fotsulor njöt av den uppvärmda klinkerbeläggningen. Magra katter rörde sig  i sick-sack mellan lyktstolparnas blekgula sken och tätt parkerade bilar. Längs den snörräta gatan, nedåt mot havet till, kunde jag höra in i mina grannars kök. Livet, skrattet och hungern återvände i takt med att värmens svallvågor tappade sin kraft. Bord dukades och flaskor öppnades. Ångande pasta serverades tillsammans med en mild doft av vitlök, fänkål och en ljus fläkt av timjan. Allt och allesammans tycktes själsligt förenade i en samtidig och organisk utandning. Jag log för mig själv. Tog en tugga ost och en klunk vin.  Samtidigt som jag smått förundrad sökte bland dofter, röster och syrsors sång från pinjeträden efter Fertilias saknade själ. Jag fann ingen saknad…

Kanske är det så att vi lättare kan ta till oss tanken om en besjälad stad då det handlar om miljöer vilka genom sin blotta framtoning påtagligt vittnar om ett fordom rikt kulturarv? Men jämsides med detta arv av äkthet växer också anpassningen fram. Främst riktat till turister, för vilka ytan blir till den fond gentemot vilken äktheten har att förhålla sig och ”leverera” upplevelser. I Algheros trånga och makalöst vackra gränder träffade jag inte på särskilt många magra katter. Från restaurangernas vidöppna löksfönster letade sig visserligen ljuvliga och rent förtrollande dofter ut, men blandade sig inte med doften av pinje eller magnolia utan istället med varianter av Hugo Boss och Lancome. Och mitt i allt det själfulla var butikssortimenten, åtminstone till ytan, förvillande lika dem man många gånger finner i europeiska metropoler som exempelvis Rom, Berlin, Paris och Stockholm…

Vi snorklade varje dag. Jag och min sjuårige son. Det tog oss knappt fem minuter att promenera från lägenheten och bort till den lilla strandbukten med sitt kritallklara och närmast kroppstempererade havsvatten. Det var inte hit turisterna kom för att söka sina upplevelser – men det var här vi fann större delen av våra egna…

 

              Själfullt grönmålad port i Algheros gamla kvarter…

 

 
              Själlös månskensimpression vid stranden i Fertilia?

Jag ser ett träd…

•22 december 2009 • 2 kommentarer

När kameran av olika anledningar är lagd att vila kan det kännas skönt att söka ursprunget och hitta tillbaka till de sammanhang varur en tidigare lust och inspiration stammat. Det handlar om ord. Ord av betydelse. Ord som varligt uppmanar och vill väcka gensvar; ord som brinner av djup sensualitet och av kärlek till allt levande; ord som skönheten till trots stundom inte väjer för att avkräva oss alla ett svar på frågan, om vi verkligen vill och förutsättningslöst vågar se det vi slentrianmässigt har för vana att endast iaktta och inordna, vare sig det gäller vår omgivning, andra människor, eller ”bara” oss själva.

”Jag betraktar ett träd.
Jag kan uppfatta det som bild: en stelnad pelare i ljusets anstormning, eller den sprittande grönskan genomfluten av bakgrundens silverblå.
Jag kan uppleva det som rörelse: den svällande ådringen kring den fasta och uppåtsträvande märgen, rötternas sugning, lövens andning, ändlöst samspel med jord och luft – och det dolda växandet självt.
Jag kan inordna det i en art och iaktta det som exemplar med avseende på uppbyggnad och livsform.
Jag kan i så hög grad övervinna dess närvaro och form i nuet, att jag endast uppfattar det som uttryck för en lag - för de lagar enligt vilka krafter ständigt verkar mot varandra och åter utjämnas, eller för de lagar enligt vilka ämnen blandas och åter särskiljas.
Jag kan göra det till ett tal, till ett rent talförhållande och därmed förflyktiga och föreviga det.
I allt detta blir trädet mitt föremål och har sin bestämda tid, sin art och sin beskaffenhet.
Men det kan också ske, genom vilja och nåd på samma gång, att jag i det jag betraktar trädet blir innesluten i relationen till det, och nu är trädet inte något Det längre. Makten hos det som på en gång innesluter och utesluter har gripit mig.
Därtill behövs inte, att jag avstår från något av mina betraktelsesätt. Det finns ingenting från vilket jag skulle behöva bortse för att se, och ingen kunskap som jag skulle behöva glömma. Istället är allt, bild och rörelse, art och exemplar, lag och tal med däri, oskiljaktigt förenat.
Allt som hör till trädet är med däri, dess form och dess rörelse, dess färger och dess kemi, dess samspråk med elementen och dess samspråk med stjärnorna, och allt i en enda helhet. Trädet är inte något intryck, ingen lek av min föreställning, inte något stämningsvärde, utan det finns där i sin verklighet som min motpart och har att göra med mig liksom jag med det – bara på ett annat sätt.
Man skall inte försöka försvaga relationens innebörd: relation är ömsesidighet.
Så skulle då trädet äga ett medvetande som skulle vara likt vårt? Därav har jag ingen erfarenhet. Men vill ni åter, därför att det förefaller att ha lyckats när det gäller er själva, skilja isär det som inte kan skiljas? Mig möter ingen trädets själ och ingen dryad utan trädet självt.”

Utdrag ur ”Jag och Du”, Martin Buber, 1923

 


                                                      Jättens dröm, Dalarna 2007

En sekund av evigheten…

•25 november 2009 • 2 kommentarer

Ibland liksom hejdar sig tiden och formar sig till en uppfordrande fråga. Till en början bara en aning tvekande, likt en knappt hörbar viskning,  men efterhand alltmer kraftfullt och beslutsamt. Ett credo i form av ett existentiellt avgörande blir till sist hängande likt en orörlig isblåsa i tidrummet. Nuet upphör att existera; ”då” och ”sedan” vävs samman i en den eviga återkomstens möbiusgobeläng. Inget nytt existerar, förutom den parentetiska rymd vilken dämts upp att vara i evighet, fram till dess avgörandet fallit.

Jag placerar ett kommatecken innan ”och” – och tiden andas ut…

Det sägs att Oscar Wilde ansåg sig ha utfört ett gott dagsverke om han ägnat förmiddagen åt att plocka bort ett kommatecken från en mening i en text – och ägnat eftermiddagen samma dag åt att infoga det på samma plats i samma mening. Konst tar tid…

 

                               
                          Platsen – där själen söker frågorna på svaren…

Sprickan, mörkret, ljuset…

•13 oktober 2009 • 6 kommentarer

Det finns förmodligen inget annat sätt att anträda en resa än med några första och måhända ganska trevande steg. Mitt liv har den senaste tiden (de senaste åren?) bestått i försök på försök att ta det första av dessa steg. Steg på en okänd väg som leder utåt likaväl som inåt, bort likaväl som hem, kantad av ljus och hopp likaväl som av mörker och förtvivlan. Tvivlande: så självklart tvivlande. Tvekande: så uppenbart tvekande. Och så rädslan, denna ständiga följeslagare. Ambivalens och fruktan: allt annat vore dumdristigt…

Så jag samlar mitt mod, gör orden till mina egna, att färdas i – och genom. Bottnar i ett inre märkt av kamp och av förlust: märkt av liv…

Och jag tar det första steget…

 

”There is a crack a crack in everything. That´s how the light gets in…”
                                                                       – Leonard Cohen