På den Sardinska västkusten ligger den gamla och bitvis mycket vackra staden Alghero. Inte så långt norröver, i princip bara den korta kuststräckan förbi alla pompösa hotellkomplex, finner man en sömnig liten utpost som i en bisats i Berlitz reseguide om Sardinien sammanfattas enligt följande: ”De finaste stränderna, Le Bombarde och Lazzaretto, ligger bortom den själlösa staden Fertilia, som skapades av fascisterna 1938 som en del av det stora landvinningsprojektet.” (Min kursivering.) I denna förment andefattiga avkrok, med sin lika korta som mörka historia, tillbringade jag halvannan vecka den gångna sommaren. Obarmhärtig sol och fyrtio graders värme i skuggan om dagarna förbyttes när mörkret föll till ljummen kvällsbris med månen hängande likt en nyputsad silversköld över den spegelblanka havsytan. Iförd enbart tunna shorts och i sällskap med en bit Pecorino och en flaska Monica di Sardegna satt jag i tystnad på min balkong. Mina nakna fotsulor njöt av den uppvärmda klinkerbeläggningen. Magra katter rörde sig i sick-sack mellan lyktstolparnas blekgula sken och tätt parkerade bilar. Längs den snörräta gatan, nedåt mot havet till, kunde jag höra in i mina grannars kök. Livet, skrattet och hungern återvände i takt med att värmens svallvågor tappade sin kraft. Bord dukades och flaskor öppnades. Ångande pasta serverades tillsammans med en mild doft av vitlök, fänkål och en ljus fläkt av timjan. Allt och allesammans tycktes själsligt förenade i en samtidig och organisk utandning. Jag log för mig själv. Tog en tugga ost och en klunk vin. Samtidigt som jag smått förundrad sökte bland dofter, röster och syrsors sång från pinjeträden efter Fertilias saknade själ. Jag fann ingen saknad…
Kanske är det så att vi lättare kan ta till oss tanken om en besjälad stad då det handlar om miljöer vilka genom sin blotta framtoning påtagligt vittnar om ett fordom rikt kulturarv? Men jämsides med detta arv av äkthet växer också anpassningen fram. Främst riktat till turister, för vilka ytan blir till den fond gentemot vilken äktheten har att förhålla sig och ”leverera” upplevelser. I Algheros trånga och makalöst vackra gränder träffade jag inte på särskilt många magra katter. Från restaurangernas vidöppna löksfönster letade sig visserligen ljuvliga och rent förtrollande dofter ut, men blandade sig inte med doften av pinje eller magnolia utan istället med varianter av Hugo Boss och Lancome. Och mitt i allt det själfulla var butikssortimenten, åtminstone till ytan, förvillande lika dem man många gånger finner i europeiska metropoler som exempelvis Rom, Berlin, Paris och Stockholm…
Vi snorklade varje dag. Jag och min sjuårige son. Det tog oss knappt fem minuter att promenera från lägenheten och bort till den lilla strandbukten med sitt kritallklara och närmast kroppstempererade havsvatten. Det var inte hit turisterna kom för att söka sina upplevelser – men det var här vi fann större delen av våra egna…
Själfullt grönmålad port i Algheros gamla kvarter…
Själlös månskensimpression vid stranden i Fertilia?
